Jag, Ulf och Elina skulle åka "skrillor" på Kockums, kände ett visst obehag inför detta. Såg mig själv kräla längst sargen medans små femåringar svepte förbi och skrattade. Försökte lugna mig med att det var säkert fler som skulle kravlla omkring på alla fyra, eller kanske inte.
Kom in i ishallen och skådade alla människor, HJÄLP! Snörade på mina "skrillor" samtidigt som jag försökte hitta på anledning att inte åka. Migrän? Vinterkräksjukanåterfall? Stukad fot? Panikångestattak?
Kom inte på någon bra anledning så det var bara att stapla sig fram till isen och ge järnet.
Stod ett tag vid sargen och försökte se cool och avslappnad ut, det gick sådär. Sen med små små skridskotag försökte jag ta mig fram. Och ju mer jag åkte desto bättre gick det, jag kunde fortfarande åka!
Det var absolut inte bra men desto bättre än jag någonsin våga hoppas på. Jag låg inte på isen en enda gång, men det gjorde lilla söta Elina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar